Utomjordiskt bra!
Den japanske regissören Leiji Matsumoto har filmatiserat skivan på mästerligt vis.
Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem, heter den. Filmen är gjord i klassisk japansk stil och precis så nördig som titeln antyder.
I filmen finns inget tal, utan musiken och bilderna berättar historien. En ganska twistad sådan, för övrigt.
Ett houseband från en avlägsen planet kidnappas av en ondskefull musikproducent som insett gruppens storhet och vill profitera på densamma. Väl nere på jorden hjärntvättas bandet och kläs ut till människor i ett futuristiskt laboratorium (till tonerna av Harder, Better, Faster, Stronger). Jag ska inte spoila den spännande fortsättningen, även om min fingrar är ivriga.
Jag utbrast både "gah!" och "åh!" många gånger under den fantastiskt snygga filmen och musiken framstod som bättre än någonsin när den ackompanjerades av Matsumotos teckningar.
Jag har funnit mitt nya gift.
GAH!
"Är ditt barn emo?"
Aftonbladet tipsar på sin föräldrasajt om hur man upptäcker att ens barn ingår i någon av de förkastliga subkulturer som ju är så utbredda idag. Sex olika ungdomsgrupper kartläggs och man får också veta vilka indicia man ska hålla utkik efter. Typiska tecken på att ungen är på väg in i brat-kulturen är enligt artikeln när han börjar "beställa helrör på krogen och att sittdansa till 'spritmusik', alltså glada eurodiscohits". Det farliga med denna livsstil är risken för "leverskador och att de bränner pengar de inte har".
Om avkomman istället "samlar vinylplattor, läser sval litteratur och försöker briljera i samtal om obskyra band", har man, enligt artikelns stereotypa framställning att göra med ett indie-kid. Då verkar det inte vara någon fara på taket, eftersom det inte berättas något om hemskheter som kan drabba barnet bortsett från ett nästan ständigt hjärtekrossat tillstånd.
Läs artikeln! I mitt tycke är den stor underhållning. Fyra andra stereotyper granskas (punkare, emo, skinhead samt hiphopare), kanske hittar just du dina själsfränder! Om inte är det åtminstone en rolig form av förströelse.
http://aftonbladet.se/foraldrar/article3147931.ab
Jag tänker lite på en söt liten fjortonåring som i kampen för att passa in frenetiskt gör Veckorevyns personlighetstest. Lyckligt ovetande om att hon faktiskt inte har någon personlighet.
The american dream?
Med två dagar dagar kvar till skolstarten klamrar jag mig fast vi varje litet halmstrå som kan rädda mig från en strukturerad tillvaro. I USA har de höga bränslepriserna gjort att skolbussarna i vissa delstater bara har råd att köra fyra dagar i veckan. Vilket innebär att de amerikanska kidsen kommer att vara lediga på måndagar framöver.
I Sverige kostar bensinen nästan dubbelt så mycket som i USA (14kr/L respektive knappt 8kr/L). Skulle man även här anamma samma besparingsplan borde ju vi rimligen vara lediga även på tisdagar. Det ligger ju faktiskt i både kommunens, miljöns och inte minst mitt intresse.
Ungefär samtidigt läser jag en annan nyhet. Lärare i Texas ska nu få bära vapen för att stävja bångstyriga elever.
Inte läge att vara allt för styv i korken de dagar det fortfarande är skola, med andra ord.
Om jag föredrar det amerikanska skolsystemet?
Ett mynt har, som bekant, två sidor.
tjing tjong kines
Spanska landslaget i basket har hamnat i blåsväder. I en reklamkampanj poserar spelarna med hopknipna ögon så de ser ut som ett gäng kineser. Inte så roligt, tycker moralpanikande tyckare världen över.
Är det inte fruktansvärt lågt i tak numera, undrar jag. I Aftonbladet kallas den skämtsamma bilden för en "rasistattack", medan dyslektiska fjortisbloggare tyckare att det är både "otäkt" och "hämst".
En annan synnerligen pretentiös skribent skriver i sitt kritiska pekoral bland annat: "God humor författas och utförs på ett sätt som inte sker på bekostnad av någon annan."
Håhåjaja. Är det någon som är kränkt, sådär för ovanlighetens skull? Tänk så ledsna alla kineser ska bli över "angreppet".
Så överspänd världen är. En rolig bild blir en skandal.
Jag tycker det är roligt om folk driver med mig. Och jag tycker att det är roligt att raljera över andra.
Folk tar verkligen sig själva på alldeles för stort allvar..
Här är bilden som får världen att se rött och titta snett.
När gnäll förstör en kväll
Har ni tänkt på hur mycket det gnälls i Sverige? Gnällandet bland oss svenskar är, tror jag, så utbrett på grund av svenskarnas konflikrädsla och negativism.
På restaurang, till exempel. En farbror, vi kan kalla honom Sven, bjuder ut sin lilla hustru, som vi kan kalla Britt.
Sven har inte särskilt hög pension, varför det är ganska långt mellan gångerna då de går ut och äter. Men ikväll ska de unna sig att äta riktigt gott.
Det börjar dessvärre inte så bra. Kyparen som tar emot i dörren är snorkig och placerar paret vid bordet närmast köksingången. Redan här blir Sven lite irriterad och muttrar för sig själv. Sedan dröjer det en lång stund innan den otrevlige kyparen behagar komma tillbaka för att visa Sven och Britt menyn. När så slutligen sker och paret funderar över vad de ska äta tänker Sven:
"Vilket ocker. 275 kronor för fasanbröst, 300 jämnt för sjötungan. Rena rånet!"
Men han säger inget, inte ens till Britt. Det här ska ju bli en trevlig kväll. De beställer, kyparen är fortsatt snorkig. Med näsan i vädret tar han emot beställningen.
Lång väntan följer åter. 25 minuter, Sven lägger armarna i kors. En halvtimme, djupa suckar. När 45 minuter gått frågar Sven med surt, ironiserande tonfall: "Blev kocken tvungen att sticka ut på sjön och dra upp fisken på egen hand, eller?"
Britt ler överseende åt sin make och sippar på sitt vin.
När maten, efter vad Sven upplever som en evighet, äntligen är färdig, kommer nästa besvikelse.
Såsen som medföljde sjötungan har skurit sig och smakar diskmedel. Sven är riktigt arg nu, vilket får Britt att ta illa vid sig. Ilskan över den dåliga servicen går ut över stackars Britt, när det i själva verket är restaurangen som förtjänat uppläxningen.
Efter att snabbt avslutat måltiden och avstått både efterrätt och kaffe på maten, betalar de notan och beger sig hemåt.
Sven är arg. Britt är ledsen. Restaurangen har förlorat en kund och har inte fått veta sina brister. Alla är förlorare i den här lilla historien, och allt på grund av att Sven inte bestämde sig för att klaga. Då hade ju alla varit nöjda. Sven hade fått god mat, Britt hade varit nöjd eftersom Sven var nöjd. Och restaurangen hade kunnat bättra sig och kanske fått återse Sven och Britt.
Men tyvärr. I Sverige säger man inte vad man tycker. Man knyter handen i fickan och förbannar allt på malande vis tyst för sig själv.
Det är därför Ara Abrahamians spektakulära protest i OS var så uppfriskande. Han behandlades verkligen orättvist, och vi fick se en protest som fick medieutrymme i all världens länder. Idag blev det klart att Abrahamian bestraffas genom att fråntas medaljen han själv slängt bort, slängas ut från OS-byn samt stängas av på livstid.
Men det är inte han som är förloraren här. Det är inte han som får bära hundhuvudet. Den rollen får istället internationella brottningsförbundet. Det blir nu uppenbart vilken genomkorrupt organisation det är. Jag hoppas att de inte kommer undan med det här.
Heder åt Abrahamian. Han stod upp för rättvisan, väl medveten om att det skulle få konsekvenser. "Ara skiter i vilket" sa Leo Mylläri, som tränar honom.
Sådant imponerar på mig. Att "skita i vilket" och göra det man tror på.
Seize the day, som Hoffmaestro skulle uttrycka det
En synnerligen vild gårdagskväll verkar det ha varit. När jag ganska nyligen kommit in till stan fick jag komplimanger för mina bländvita sneakers. Skornas nuvarande tillstånd syns tydligt på bilden. Hoffmaestro var precis så bra som jag förväntat, vilket säkerligen bidrog till att mina skor ser ut som de gör.
Att principen "ju roligare kväll desto smutsigare skor" gäller är än en gång bevisat!
Har du hört den senaste med Eminem och Nordman?
Tobbe "Sjökexet" Carlsson gör mash-ups, dvs remixar ihop låtar med varandra. Vanligen är det mycket spännande kombinationer som förvånansvärt nog ger riktigt sköna resultat.
Somliga av låtarna har seriösa intentioner, medan andra antagligen är gjorda mest för att underhålla.
I det digra arkiv av låtar som finns att lyssna till på Sveriges Radios hemsida finns exempelvis "In da club (yeah wow)" som är en mash-up mellan 50 cents respektive Martins gamla hits. Bland de lite seriösare inslagen finns bland annat "Longing for signs", en mix av Kleerups och Titiyos fantastiska låt samt Justin TImberlakes och Snoop doggs klassiker.
Min tacksamhet till Sjökexet är mycket stor, nu när jag äntligen får svar på frågan hur ett samarbete mellan Kent och Outkast skulle låta.
Vill du också ha svar på det och höra andra intressanta remixer?
Besök någon av dessa länkar!
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/artikel.asp?ProgramID=2024&Artikel=1908350 (nya)
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp?ProgramID=2053&Artikel=559585 (äldre)
Exklusiv förhandsvisning av hr. J's senaste verk
Förväntningarna har varit höga och förseningarna dessvärre många. Ikväll färdigställdes dock det första plagget ur den kommande kollektionen från Dalälven Design och Formgivning. Jag kan redan nu visa upp en preview som lovar mycket gott. Förvånande nog går t-shirten i ljusa, fräscha färger. Bolagets chefdesigner har tidigare verkat ha en mycket utpräglad fäbless för svart, och frågan är nu om DDF har lagt om kursen.
De tidigare kollektionerna har, som somliga av er känner till, varit tillgängliga enbart i svart. Frågan alla ställer sig nu är förstås om övriga delar av kollektion kommer att vara lika färgsprakande som t-shirten. Chefsdesignern, internt benämnd Hr. J, gjorde ett uttalande:
"Tankarna bakom kollektionen är så pass abstrakta och omfattande att ett enskilt plagg inte kan representera den. Självklart inte. En absurd tanke."
Det låter med andra ord som att fler överraskningar är att vänta. Dagens visning föregicks av stort hemlighetsmakeri och inbjudningslistan var synnerligen koncis och exklusiv. De tre närvarande hyllade den unika tröjan med stående ovationer. På frågan om Hr. J inte längre var en anhängare av det svarta fick vi ett tvetydigt svar:
"Det känns upplyftande att då och då jobba med ljusare färger och pasteller. Mitt mål är att framhålla kontrasterna; ljusa pasteller möter svart, assymetrisk over size möter strikt armépassform. En mörk höst är dock att vänta."
Fico blir Fik?
Under mina inlägg här i bloggen är det, som ni ser, reklam. "Karin skriver om shoppingen i Gävle" står det ibland. Men det gör hon inte alls, visar det sig när man med förhoppning trycker på länken. Det är bara reklam-makarna som är smarta och förstår att eftersom jag bor i Gävle, kanske mina läsare också gör det. Och därmed är intresserade av shoppingen i stan. Det är jag. Jag vill läsa en blogg om shoppingen i Gävle. Så mycket att vare sig hurra för eller skriva om är den nu inte, men nog vore det roligt att läsa om. Vill man ha något gjort får man göra det själv, tänker jag.
Vad staden verkligen behöver är i mitt tycke en livsstilsbutik. Det närmaste vi kommer idag är antagligen Fico.
Inne på Fico är det mycket mörkt. Det beror inte bara på att kläderna som säljs där mest går i just mörk färgskala, utan också på att den är ganska sparsamt upplyst. Det är nästan alltid alldeles tyst och tomt på Fico.
Nu må det låta som att butiken är ett litet sunkig skyffe där man säljer läskiga svarta kläder till revolterande och påstått ledsna ungdomar. Inget kunde vara mer fel. Fico är det mest exklusiva Gävle kan erbjuda i klädväg. Fico är creddigt. Fico har inneburit frälsningen för stadens unga hipsters. I vissa kretsar är Nakknas senaste draperande kreationer to die for.
Jag gillar också Ficos kläder, men jag måste säga att det är hiskeligt dyrt. Det finns även en hel del andra saker som jag tänkte tipsa butiken om hur jag tror att den skulle kunna bli ännu bättre.
Just livsstilsintrycket borde förstärkas. Inne på Fico spelas dagarna i ända electronica. Det ackompanjerar kläderna ganska bra, tycker jag. Därför kunde man lämpligen också sälja en del musik. Man kunde också satsa på att sälja prylar eller möbler vars innovativa kvalitéer stod i paritet med kläderna och musiken.
Idag finns en litet bord omgivet av fåtöljer inne i butiken. På bordet ligger alltid de senaste numren av flera modemagasin. Det är också ett koncept värt att utöka. Varför inte ha en liten caféhörna där man kunde få en kopp kaffe och umgås en stund. Böcker och tidningar kunde också ingå i butikssortimentet.
Eftersom det i Gävle finns ganska få som attraheras av den stil Fico står för borde butiken försöka knyta sin kundkrets närmare sig. Jag tror att om butiken blev en fusion av affär och mötesplats skulle omsättningen kunna öka ordentligt.
Det är en utopisk idé, säkert, med tanke på hur mycket utbyggnaden skulle kosta. Men vilket Mekka för stans indiekids det skulle bli. Och Fico skulle inte längre vara alls öde. Det fikas som aldrig förr. "Maratonfik" är mycket populära. Dags att profitera på det, Fico? Dags att bli ett ställe där det inte bara är kläder som hänger på galgar, utan ett där också människor hänger?
Hur många "vänner" har du?
Begreppet "vän" är i fara. Precis som många andra ord är det numera nästan helt urvattnat.
På Facebook, till exempel. Hur väl känner man egentligen majoriteten av sina vänner där? Är det överhuvudtaget möjligt att ha 300 "vänner"? Det beror förstås på hur man definierar ordet. Är killen jag råkat befinna mig på samma fest som tre gånger min vän? Är klasskamraterna från lågstadiet som jag idag knappt vet vilken linje de går mina vänner?
I min värld är svaret ett ganska argt nej.
"Kompisar" och "polare" kan man ha hur många som helst, i princip. Men vänner.
En vän är en person jag kan anförtro saker. Någon som på riktigt bryr sig. Man ska kunna säga precis vad man tycker till en vän. Man ska känna sig prioriterad av sin vän. Tyvärr har man inte tid med hur många riktiga vänner som helst.
För mig är vänskap en ganska seriös form av förhållande.
På detta Facebook tävlar man, dessutom. Flest "vänner" och högst status när han dör vinner.
Ibland när jag, helt mot mina principer, loggar in på facebook, står det att någon avlägsen bekant "threw a sheep" till mig. Vadå slängde ett får? Tydligen får både personen som skickar fåret och mottagaren, dvs jag, högre status av denna vänskapliga gest.
Tack så jävla mycket, vem du nu är. Jag är säker på att du gjorde det för min skull. För att jag skulle bli glad och känna mig viktig. Ditt fjantiga får äcklar mig.
Anledningar till att bojkotta OS i Peking, del 2
För ett par dagar sedan påstods det i media att Kinas censur av internet skulle upphävas under de olympiska spelen.
En sanning med modifikation, skulle jag vilja säga.
IOKs vice ordförande, Gunilla Lindberg, log i tidningarna och försäkrade: "Internet kommer att fungera som det gjort vid vilket annat OS som helst."
Pyttsan, skulle jag vilja säga.
Visserligen kommer utländska journalister ha tillgång till sidor som tidigare varit förbjudna, till exempel Amnesty Internationals hemsida. Andra sajter är dock fortfarande blockerade, står det att läsa i Svenskan.
Men det intressanta är förstås inte vilka webbplatser utländska journalister har tillgång till, de känner ju redan till missförhållandena i Kina.
Den vanlige kinesen kommer inte att märka någon skillnad. Regeringens "Great Firewall of China", det system som hindrar Kinas Svenne Banan-motsvarigheter från att besöka regeringskritiska sajter, kommer att vara påslaget som vanligt.
Att internet fungerar som vid vilket OS som helst är alltså en lögn. Den här förbättringen är bara ännu ett försök av kommunisterna att med minsta möjliga maktförlust skapa lite good will.
Fast, när jag tänker rätt på saken."Internet kommer att fungera som det gjort vid vilket annat OS som helst" var ju delvis sant. I till exempel OS i Sverige 1912 eller Berlin 1936. Där var nog lokalbefolkningens internettillgång ungefär den samma som under Peking-OS.
Snart smäller det!
Snart är den här igen. Festen i city. Vad går den ut på, undrar jag.
"Det är ju gott med öl", kanske någon svarar.
"Man kan ju köpa mycket fina saker och så.." hoppas jag att ingen påstår.
En verklig orgie i smaklöshet är den, Cityfesten. Den är äcklig i så många hänseenden att jag inte vet från vilket perpektiv jag borde angripa den ur. Jag känner mig som en hyena kring ett ovanligt ruttet lik. Vilken del ska jag sätta gaddarna i först? Jag stryker omkring den, reserverat. Vill inte komma för nära. Det finns så mycket under Cityfesten som får mig att ifrågasätta det annars självklara faktumet att människan står över djuren. Hyenan överlåter därför liket åt gamarna. Det känns lite uttjatat att gnälla varje gång Cityfesten står för dörren. Den saken får lokaltidningarnas arga insändarskribenter ta hand om!
Det finns dock ljusglimtar i den annars så mörka natten.
En av dessa är Hoffmaestro & Chraa. Ett elva man stark band som enligt egen utsago spelar "karateboogie".
Att se dem är att explodera inombords. Både pang, bom och krasch låter det inom en. På ett bra sätt.
Eufori är ett ord som ligger nära till hands. Redan förra året spelade de på Cityfesten, men den gången bara tre låtar. De var nämligen där med p3 star, och fick därför dela scentiden med, fasansfullt men sant, Fronda. Helgerån, på min ära!
Jag var dock glad ändå. Första låten var en molotovcocktail som tände en krutdurk. Pang bom och krasch, lät det. Det fortsatte smälla två låtar till, sen var det hela över. Alldeles för kort men alldeles underbart i alla fall.
Men nu är det alltså dags för en riktig Hoffmaestro-konsert i Gävle. Kom till stora scenen på torsdagen klockan 22.30!
Då smäller det.
PANG BOM OCH KRASCH!
Anledningar till att bojkotta OS i Peking, del I
På Kinaportalen.se, en "informationssajt" (läs propagandabulletin) som beskriver Kinas förträfflighet, finns en omröstning. Frågan lyder: Vilken är din kinesiska favoriträtt?
Alternativen är:
*Berusade räkor
*Xiaolongbao (enligt vad jag kan förstå "degknyten fyllda med fläskfärs och annat")
*Koppärriga kärringens tofu
*Jiaozi (ur ett recept jag hittade: "degen består vanligen bara av vatten och mjöl. Fyllningen utgörs ofta av kinakål")
*Ångat fiskhuvud
*Myror som klättrar i träd
*Stekta nudlar
Vilket av dessa kulinariska mästerverk skulle ni välja? Jag tror jag har bestämt mig.
(Kittlar dödsskönt i kistan!)
"Lyssna och lär, klappa era händer"
"Det svenska musikundret" talas det ofta om här i landet falukorv. Listan över svenska artister som tagit världen med storm kan göras lång. Vi har dessutom slagit inom många olika genrer. De största framgångarna har bland andra Europe, ABBA, Ace of Base och, faktiskt, Björn Skifs svarat för. På senare år har särskilt de numera extremt svårdefinierbara svenska "indiebanden" blivit att räkna med. Enligt wikipedia räknas till exempel the Hives, Shout out Louds och the Knife in här. De tre sistnämnda är i mitt tycke bra representanter för Sverige, som vi kan vara stolta över.
Men. Ständigt detta Men. Den senaste svenska låten som gjort internationell succé är Caramelldansen, en låt som är precis så töntig som titeln antyder. I slutet av -90-talet fanns ett band som bestod av två söta fjortisar. De kallades sig Caramell och var sådär skönt politiskt korrekta och omtyckta av både barn och föräldrar.
Nu har en japan kommit på den briljanta idén att damma av låten genom att speeda upp den och göra flashfilmer med roliga figurer som dansar till låten. Vilket har lett till en epidemi. Varenda liten snedögd guling är helt galen i den, och sjunger med nätterna i ända. Utan att förstå ett ord. På you tube finns låten i helt sjukt många versioner och många av klippen har setts av flera miljoner människor. Jag läste en tidningsartikel om fenomenet, där låten kallades "Japans just nu hetaste klubb-hit". Vad ska folk tro om oss svenskar?
Döm själva! Tror ni att man kan dansa till den här låten och behålla ens det minsta uns av heder?
http://www.youtube.com/watch?v=UX6e7sO1ss0
Live fast and die young
Plötsligt kom en lastbil och körde över den ena tomaten.
"Kom nu, ketchup, så går vi!" sa den andra tomaten.
En regnvädershistoria
Direkt vid hemkomsten hoppade jag in i bastun för att tina upp. Med mig ville jag i vanlig ordning ha god lektyr, varför jag tog en dagstidning som låg i hallen. Det var inte familjens vanliga tidning, men jag tog den utan att reflektera närmare över det. När tidningen var färdigläst och mina ådror inte längre var frysta utan snarare kokade, gick jag upp för att äta lunch. Vid bordet kommenterade jag tidningen, varpå pappa såg ganska chockad ut.
"Det var ju grannens tidning, Mujaffa! Vi tar ju hand deras post när de är på semester, det vet du väl?"
Jag sprang ner till bastun, där tidningen fortfarande låg. Den såg ut som man kan förvänta att papper som legat i ett 80 grader varmt rum med extrem luftfuktighet ska göra.
Pappa och jag diskuterade hur vi skulle lösa situationen. Vi funderade på att köpa en ny, likadan tidning för att dölja missödet.
Mamma skrattade och sa att det bara var att gå och lämna posten till de nyss hemkomna grannarna och förklara hur det hela gick till. Kalla blickar, kalla kårar, tänkte jag. Jag såg mig själv stå generad i det äldre parets dörr och förklara att jag äcklat ner deras tidning. Dagens tidning, dessutom. Mannen i huset är den typen som jag tänker mig ser tidningsläsandet som en helig stund, dagens höjdpunkt. Trots att det tog emot, gick jag ändå med högburet huvud och knackade på i huset bredvid. Efter de vanliga artighetsfraserna berättade jag hela historien och hur jag fasat för just det ögonblicket. Tack och lov följdes det av högljudda men glada skratt från paret. De försäkrade att det inte var någon fara, och tackade dessutom för underhållningen. Den goda grannsämjan håller alltså i sig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag är lättad eller lite besviken. Nog hade det varit lite roligt om Aschberg kommit hit, ändå.
Stalkern inom mig vaknar till liv
Det här är Lady Gaga. Ni har alldeles säkert hört hennes låt Just Dance, som varit en av sommarens allra mest spelade.
Jag hörde den väldigt många gånger innan jag överhuvudtaget visste vad den hette, utan avfärdade den som ännu en av dessa kommersialliserade r'n'b/pop-fusioner som jag tycker så hjärtligt illa om.
Men en dag kom frälsningen. En god vän visade ett klipp från årets miss Universe-tävling (en makalös show, för övrigt.). Där uppträdde Lady Gaga samtidigt som finalisterna i tävlingen. De flesta skulle nog ha svårt att bestämma på vem de skulle titta på, om de femton vackraste kvinnorna i hela världen stod framför en. Det problemet hade inte jag. Min blick var klistrad på Lady Gaga, denna vansinnigt coola kvinna. Hon trollbinder en verkligen.
I min värld kunde man lägga ner hela miss Universe. Ingen kommer ändå kunna överträffa henne!
Med tanke på gårdagen kan jag inte göra annat än att dedikera några rader ur Just Dance till J. "Det här är vår låt"!
"I've had a little bit too much
All of the people start to rush. (Start to rush by. )
How does he twist the dance?
Can't find my drink oh man.
Where are my keys, I lost my phone.
What's go-ing out on the floor?
I love this record baby, but I can't see straight anymore.
Keep it cool what's the name of this club?
I can't remember but it's alright, alright."
Självbehärskning och koordination
Idag har jag, i ett tillstånd som bäst beskrivs som dagen efter, agerat parkeringsvakt på marknaden i Älvkarleby.
Arbetet låter i teorin mycket enkelt: be alla bilar som kör in på parkeringen om tjugo kronor och överräck dem sedan ett kvitto. I praktiken är det inte alls särskilt trivialt, speciellt inte i bakfullt tillstånd. Det är väldigt många saker som måste koordineras. Först går man fram till bilen, helst med ett leende på läpparna, och hälsar glatt men artigt. Här får man ofta höra en putslustig kommentar i stil med "ska man behöva betala för att parkera på en åker!? Räcker det inte med allt frugan handlar, kanske?". Dessa kommentarer kommer vanligvis från fetlagda män som för ett par decennier var "i sina bästa år". Då gäller det att blixtsnabbt komma på en "rolighet" att svara med, en svår konst i sig.
Efter det är det vanligtvis dags för betalningen. Då gäller det att verkligen ha huvudet på skaft. Man måste under en tidsrymd på en smärre sekund räkna ut hur mycket växel man ska ge, riva av en kvittolapp, fortsätta le, kommentera vädret, berätta att kvittot kan användas som en lott samt anstränga sig mycket hårt för att på intet sätt visa att man a) är extremt trött på sin monotona arbetsdag som aldrig tycks ta slut och b) föraktar den sunkiga white trash-familj som sitter i bilen och bara väntar på att få springa in på marknaden och köpa ännu fler foppatofflor och wunderbaums.
Att man dessutom gör det iklädd en rent anskrämlig reflexväst som inte erbjuder egentligt skydd mot det hällande regnet gör inte saken bättre.
Vad har jag då tjänat på denna slitsamma dag, undrar man förstås. Svaret är en korv och en läsk.
Å andra sidan ökar det förstås mitt goda Kharma väsentligt, så om himlen finns, kanske jag inte är förlorad ändå?
Varför krävs det en ursäkt?
Det händer väldigt sällan att jag samtidigt umgås med fler än en eller möjligen två av mina vänner utan anledning.
Om man vill dra ihop ett lite större gäng måste det alltid finnas någon form av planering bakom. Vad man planerar varierar förstås mellan olika grupper. Bland dem jag umgås med heter ursäkten vanligtvis fest. I andra kretsar är det kanske ett lan eller att göra häftiga tricks med mopeden.
Även om jag tycker om att festa, moppepojken älskar sin trimmade derbi och datornörden verkar leva för sitt wow-account, tror jag att de flesta framförallt uppskattar umgänget.
Smaka på ordet Umgänge. Man blir glad av att säga ordet Umgänge.
Nästan alla människor tycker om att umgås med andra. Det är en sliten klyscha, men kontakten med våra medmänniskor är faktiskt lika essentiel för oss som mat och vatten.
Jag skulle bli jätteglad om det helt oväntat plingade på dörren, och många av mina vänner stod utanför och frågade om jag skulle följa med. "Och göra vadå?" skulle min motfråga antagligen lyda. "Ingenting", kunde svaret vara, "vi tänkte bara umgås lite grann".
Ungefär så gick det ju till när man var liten. Kommer ni inte ihåg så roligt och kravlöst det var?
Ikväll ska jag dock gå på fest. Det ska bli gott med öl. Och det är hemskt roligt att svänga sina lurviga till Moneybrothers "Reconsider me". Men allra trevligast blir nog, i vanlig ordning, sällskapet!
