mujaffas monologer

Spanska landslaget i basket har hamnat i blåsväder. I en reklamkampanj poserar spelarna med hopknipna ögon så de ser ut som ett gäng kineser. Inte så roligt, tycker moralpanikande tyckare världen över.
Är det inte fruktansvärt lågt i tak numera, undrar jag. I Aftonbladet kallas den skämtsamma bilden för en "rasistattack", medan dyslektiska fjortisbloggare tyckare att det är både "otäkt" och "hämst".
En annan synnerligen pretentiös skribent skriver i sitt kritiska pekoral bland annat: "God humor författas och utförs på ett sätt som inte sker på bekostnad av någon annan."
Håhåjaja. Är det någon som är kränkt, sådär för ovanlighetens skull? Tänk så ledsna alla kineser ska bli över "angreppet".
Så överspänd världen är. En rolig bild blir en skandal.
Jag tycker det är roligt om folk driver med mig. Och jag tycker att det är roligt att raljera över andra.
Folk tar verkligen sig själva på alldeles för stort allvar..

Här är bilden som får världen att se rött och titta snett.

Har ni tänkt på hur mycket det gnälls i Sverige? Gnällandet bland oss svenskar är, tror jag, så utbrett på grund av svenskarnas konflikrädsla och negativism.

På restaurang, till exempel. En farbror, vi kan kalla honom Sven, bjuder ut sin lilla hustru, som vi kan kalla Britt.
Sven har inte särskilt hög pension, varför det är ganska långt mellan gångerna då de går ut och äter. Men ikväll ska de unna sig att äta riktigt gott.
Det börjar dessvärre inte så bra. Kyparen som tar emot i dörren är snorkig och placerar paret vid bordet närmast köksingången. Redan här blir Sven lite irriterad och muttrar för sig själv. Sedan dröjer det en lång stund innan den otrevlige kyparen behagar komma tillbaka för att visa Sven och Britt menyn. När så slutligen sker och paret funderar över vad de ska äta tänker Sven:
"Vilket ocker. 275 kronor för fasanbröst, 300 jämnt för sjötungan. Rena rånet!"
Men han säger inget, inte ens till Britt. Det här ska ju bli en trevlig kväll. De beställer, kyparen är fortsatt snorkig. Med näsan i vädret tar han emot beställningen.
Lång väntan följer åter. 25 minuter, Sven lägger armarna i kors. En halvtimme, djupa suckar. När 45 minuter gått frågar Sven med surt, ironiserande tonfall: "Blev kocken tvungen att sticka ut på sjön och dra upp fisken på egen hand, eller?"
Britt ler överseende åt sin make och sippar på sitt vin.
När maten, efter vad Sven upplever som en evighet, äntligen är färdig, kommer nästa besvikelse.
Såsen som medföljde sjötungan har skurit sig och smakar diskmedel. Sven är riktigt arg nu, vilket får Britt att ta illa vid sig. Ilskan över den dåliga servicen går ut över stackars Britt, när det i själva verket är restaurangen som förtjänat uppläxningen.
Efter att snabbt avslutat måltiden och avstått både efterrätt och kaffe på maten, betalar de notan och beger sig hemåt.
Sven är arg. Britt är ledsen. Restaurangen har förlorat en kund och har inte fått veta sina brister. Alla är förlorare i den här lilla historien, och allt på grund av att Sven inte bestämde sig för att klaga. Då hade ju alla varit nöjda. Sven hade fått god mat, Britt hade varit nöjd eftersom Sven var nöjd. Och restaurangen hade kunnat bättra sig och kanske fått återse Sven och Britt.

Men tyvärr. I Sverige säger man inte vad man tycker. Man knyter handen i fickan och förbannar allt på malande vis tyst för sig själv.

Det är därför Ara Abrahamians spektakulära protest i OS var så uppfriskande. Han behandlades verkligen orättvist, och vi fick se en protest som fick medieutrymme i all världens länder. Idag blev det klart att Abrahamian bestraffas genom att fråntas medaljen han själv slängt bort, slängas ut från OS-byn samt stängas av på livstid.
Men det är inte han som är förloraren här. Det är inte han som får bära hundhuvudet. Den rollen får istället internationella brottningsförbundet. Det blir nu uppenbart vilken genomkorrupt organisation det är. Jag hoppas att de inte kommer undan med det här.
Heder åt Abrahamian. Han stod upp för rättvisan, väl medveten om att det skulle få konsekvenser. "Ara skiter i vilket" sa Leo Mylläri, som tränar honom.
Sådant imponerar på mig. Att "skita i vilket" och göra det man tror på.

Tobbe "Sjökexet" Carlsson gör mash-ups, dvs remixar ihop låtar med varandra. Vanligen är det mycket spännande kombinationer som förvånansvärt nog ger riktigt sköna resultat.
Somliga av låtarna har seriösa intentioner, medan andra antagligen är gjorda mest för att underhålla.
I det digra arkiv av låtar som finns att lyssna till på Sveriges Radios hemsida finns exempelvis "In da club (yeah wow)" som är en mash-up mellan 50 cents respektive Martins gamla hits. Bland de lite seriösare inslagen finns bland annat "Longing for signs", en mix av Kleerups och Titiyos fantastiska låt samt Justin TImberlakes och Snoop doggs klassiker.
Min tacksamhet till Sjökexet är mycket stor, nu när jag äntligen får svar på frågan hur ett samarbete mellan Kent och Outkast skulle låta.

Vill du också ha svar på det och höra andra intressanta remixer?
Besök någon av dessa länkar!
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/artikel.asp?ProgramID=2024&Artikel=1908350 (nya)
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp?ProgramID=2053&Artikel=559585 (äldre)

Förväntningarna har varit höga och förseningarna dessvärre många. Ikväll färdigställdes dock det första plagget ur den kommande kollektionen från Dalälven Design och Formgivning. Jag kan redan nu visa upp en preview som lovar mycket gott. Förvånande nog går t-shirten i ljusa, fräscha färger. Bolagets chefdesigner har tidigare verkat ha en mycket utpräglad fäbless för svart, och frågan är nu om DDF har lagt om kursen.
De tidigare kollektionerna har, som somliga av er känner till, varit tillgängliga enbart i svart. Frågan alla ställer sig nu är förstås om övriga delar av kollektion kommer att vara lika färgsprakande som t-shirten. Chefsdesignern, internt benämnd Hr. J, gjorde ett uttalande:
"Tankarna bakom kollektionen är så pass abstrakta och omfattande att ett enskilt plagg inte kan representera den. Självklart inte. En absurd tanke."
Det låter med andra ord som att fler överraskningar är att vänta. Dagens visning föregicks av stort hemlighetsmakeri och inbjudningslistan var synnerligen koncis och exklusiv. De tre närvarande hyllade den unika tröjan med stående ovationer. På frågan om Hr. J inte längre var en anhängare av det svarta fick vi ett tvetydigt svar:

"Det känns upplyftande att då och då jobba med ljusare färger och pasteller. Mitt mål är att framhålla kontrasterna; ljusa pasteller möter svart, assymetrisk over size möter strikt armépassform. En mörk höst är dock att vänta."

Begreppet "vän" är i fara. Precis som många andra ord är det numera nästan helt urvattnat.
På Facebook, till exempel. Hur väl känner man egentligen majoriteten av sina vänner där? Är det överhuvudtaget möjligt att ha 300 "vänner"? Det beror förstås på hur man definierar ordet.  Är killen jag råkat befinna mig på samma fest som tre gånger min vän? Är klasskamraterna från lågstadiet som jag idag knappt vet vilken linje de går mina vänner?
I min värld är svaret ett ganska argt nej.
"Kompisar" och "polare" kan man ha hur många som helst, i princip. Men vänner.
En vän är en person jag kan anförtro saker. Någon som på riktigt bryr sig. Man ska kunna säga precis vad man tycker till en vän. Man ska känna sig prioriterad av sin vän. Tyvärr har man inte tid med hur många riktiga vänner som helst.
För mig är vänskap en ganska seriös form av förhållande.

På detta Facebook tävlar man, dessutom. Flest "vänner" och högst status när han dör vinner.
Ibland när jag, helt mot mina principer, loggar in på facebook, står det att någon avlägsen bekant "threw a sheep" till mig. Vadå slängde ett får? Tydligen får både personen som skickar fåret och mottagaren, dvs jag, högre status av denna vänskapliga gest.

Tack så jävla mycket, vem du nu är. Jag är säker på att du gjorde det för min skull. För att jag skulle bli glad och känna mig viktig. Ditt fjantiga får äcklar mig.

För ett par dagar sedan påstods det i media att Kinas censur av internet skulle upphävas under de olympiska spelen.
En sanning med modifikation, skulle jag vilja säga.
IOKs vice ordförande, Gunilla Lindberg, log i tidningarna och försäkrade: "Internet kommer att fungera som det gjort vid vilket annat OS som helst."
Pyttsan, skulle jag vilja säga.
Visserligen kommer utländska journalister ha tillgång till sidor som tidigare varit förbjudna, till exempel Amnesty Internationals hemsida. Andra sajter är dock fortfarande blockerade, står det att läsa i Svenskan.
Men det intressanta är förstås inte vilka webbplatser utländska journalister har tillgång till, de känner ju redan till missförhållandena i Kina.
Den vanlige kinesen kommer inte att märka någon skillnad. Regeringens "Great Firewall of China", det system som hindrar Kinas Svenne Banan-motsvarigheter från att besöka regeringskritiska sajter, kommer att vara påslaget som vanligt.

Att internet fungerar som vid vilket OS som helst är alltså en lögn. Den här förbättringen är bara ännu ett försök av kommunisterna att med minsta möjliga maktförlust skapa lite good will.


Fast, när jag tänker rätt på saken."Internet kommer att fungera som det gjort vid vilket annat OS som helst" var ju delvis sant. I till exempel OS i Sverige 1912 eller Berlin 1936. Där var nog lokalbefolkningens internettillgång ungefär den samma som under Peking-OS.

På Kinaportalen.se, en "informationssajt" (läs propagandabulletin) som beskriver Kinas förträfflighet, finns en omröstning. Frågan lyder: Vilken är din kinesiska favoriträtt?

Alternativen är:
*Berusade räkor
*Xiaolongbao (enligt vad jag kan förstå "degknyten fyllda med fläskfärs och annat")
*Koppärriga kärringens tofu
*Jiaozi (ur ett recept jag hittade: "degen består vanligen bara av vatten och mjöl. Fyllningen utgörs ofta av kinakål")
*Ångat fiskhuvud
*Myror som klättrar i träd
*Stekta nudlar

Vilket av dessa kulinariska mästerverk skulle ni välja? Jag tror jag har bestämt mig.



(Kittlar dödsskönt i kistan!)