mujaffas monologer

Något pinsamt har inträffat. För en stund sen kom jag in från ovädret som pågår. Regnet häller verkligen ner och jag var förstås genomblöt när jag kom in.
Direkt vid hemkomsten hoppade jag in i bastun för att tina upp. Med mig ville jag i vanlig ordning ha god lektyr, varför jag tog en dagstidning som låg i hallen. Det var inte familjens vanliga tidning, men jag tog den utan att reflektera närmare över det. När tidningen var färdigläst och mina ådror inte längre var frysta utan snarare kokade, gick jag upp för att äta lunch. Vid bordet kommenterade jag tidningen, varpå pappa såg ganska chockad ut.
"Det var ju grannens tidning, Mujaffa! Vi tar ju hand deras post när de är på semester, det vet du väl?"
Jag sprang ner till bastun, där tidningen fortfarande låg. Den såg ut som man kan förvänta att papper som legat i ett 80 grader varmt rum med extrem luftfuktighet ska göra.
Pappa och jag diskuterade hur vi skulle lösa situationen. Vi funderade på att köpa en ny, likadan tidning för att dölja missödet.
Mamma skrattade och sa att det bara var att gå och lämna posten till de nyss hemkomna grannarna och förklara hur det hela gick till. Kalla blickar, kalla kårar, tänkte jag. Jag såg mig själv stå generad i det äldre parets dörr och förklara att jag äcklat ner deras tidning. Dagens tidning, dessutom. Mannen i huset är den typen som jag tänker mig ser tidningsläsandet som en helig stund, dagens höjdpunkt. Trots att det tog emot, gick jag ändå med högburet huvud och knackade på i huset bredvid. Efter de vanliga artighetsfraserna berättade jag hela historien och hur jag fasat för just det ögonblicket. Tack och lov följdes det av högljudda men glada skratt från paret. De försäkrade att det inte var någon fara, och tackade dessutom för underhållningen. Den goda grannsämjan håller alltså i sig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag är lättad eller lite besviken. Nog hade det varit lite roligt om Aschberg kommit hit, ändå.