Självbehärskning och koordination
Idag har jag, i ett tillstånd som bäst beskrivs som dagen efter, agerat parkeringsvakt på marknaden i Älvkarleby.
Arbetet låter i teorin mycket enkelt: be alla bilar som kör in på parkeringen om tjugo kronor och överräck dem sedan ett kvitto. I praktiken är det inte alls särskilt trivialt, speciellt inte i bakfullt tillstånd. Det är väldigt många saker som måste koordineras. Först går man fram till bilen, helst med ett leende på läpparna, och hälsar glatt men artigt. Här får man ofta höra en putslustig kommentar i stil med "ska man behöva betala för att parkera på en åker!? Räcker det inte med allt frugan handlar, kanske?". Dessa kommentarer kommer vanligvis från fetlagda män som för ett par decennier var "i sina bästa år". Då gäller det att blixtsnabbt komma på en "rolighet" att svara med, en svår konst i sig.
Efter det är det vanligtvis dags för betalningen. Då gäller det att verkligen ha huvudet på skaft. Man måste under en tidsrymd på en smärre sekund räkna ut hur mycket växel man ska ge, riva av en kvittolapp, fortsätta le, kommentera vädret, berätta att kvittot kan användas som en lott samt anstränga sig mycket hårt för att på intet sätt visa att man a) är extremt trött på sin monotona arbetsdag som aldrig tycks ta slut och b) föraktar den sunkiga white trash-familj som sitter i bilen och bara väntar på att få springa in på marknaden och köpa ännu fler foppatofflor och wunderbaums.
Att man dessutom gör det iklädd en rent anskrämlig reflexväst som inte erbjuder egentligt skydd mot det hällande regnet gör inte saken bättre.
Vad har jag då tjänat på denna slitsamma dag, undrar man förstås. Svaret är en korv och en läsk.
Å andra sidan ökar det förstås mitt goda Kharma väsentligt, så om himlen finns, kanske jag inte är förlorad ändå?
