mujaffas monologer

Har ni tänkt på hur mycket det gnälls i Sverige? Gnällandet bland oss svenskar är, tror jag, så utbrett på grund av svenskarnas konflikrädsla och negativism.

På restaurang, till exempel. En farbror, vi kan kalla honom Sven, bjuder ut sin lilla hustru, som vi kan kalla Britt.
Sven har inte särskilt hög pension, varför det är ganska långt mellan gångerna då de går ut och äter. Men ikväll ska de unna sig att äta riktigt gott.
Det börjar dessvärre inte så bra. Kyparen som tar emot i dörren är snorkig och placerar paret vid bordet närmast köksingången. Redan här blir Sven lite irriterad och muttrar för sig själv. Sedan dröjer det en lång stund innan den otrevlige kyparen behagar komma tillbaka för att visa Sven och Britt menyn. När så slutligen sker och paret funderar över vad de ska äta tänker Sven:
"Vilket ocker. 275 kronor för fasanbröst, 300 jämnt för sjötungan. Rena rånet!"
Men han säger inget, inte ens till Britt. Det här ska ju bli en trevlig kväll. De beställer, kyparen är fortsatt snorkig. Med näsan i vädret tar han emot beställningen.
Lång väntan följer åter. 25 minuter, Sven lägger armarna i kors. En halvtimme, djupa suckar. När 45 minuter gått frågar Sven med surt, ironiserande tonfall: "Blev kocken tvungen att sticka ut på sjön och dra upp fisken på egen hand, eller?"
Britt ler överseende åt sin make och sippar på sitt vin.
När maten, efter vad Sven upplever som en evighet, äntligen är färdig, kommer nästa besvikelse.
Såsen som medföljde sjötungan har skurit sig och smakar diskmedel. Sven är riktigt arg nu, vilket får Britt att ta illa vid sig. Ilskan över den dåliga servicen går ut över stackars Britt, när det i själva verket är restaurangen som förtjänat uppläxningen.
Efter att snabbt avslutat måltiden och avstått både efterrätt och kaffe på maten, betalar de notan och beger sig hemåt.
Sven är arg. Britt är ledsen. Restaurangen har förlorat en kund och har inte fått veta sina brister. Alla är förlorare i den här lilla historien, och allt på grund av att Sven inte bestämde sig för att klaga. Då hade ju alla varit nöjda. Sven hade fått god mat, Britt hade varit nöjd eftersom Sven var nöjd. Och restaurangen hade kunnat bättra sig och kanske fått återse Sven och Britt.

Men tyvärr. I Sverige säger man inte vad man tycker. Man knyter handen i fickan och förbannar allt på malande vis tyst för sig själv.

Det är därför Ara Abrahamians spektakulära protest i OS var så uppfriskande. Han behandlades verkligen orättvist, och vi fick se en protest som fick medieutrymme i all världens länder. Idag blev det klart att Abrahamian bestraffas genom att fråntas medaljen han själv slängt bort, slängas ut från OS-byn samt stängas av på livstid.
Men det är inte han som är förloraren här. Det är inte han som får bära hundhuvudet. Den rollen får istället internationella brottningsförbundet. Det blir nu uppenbart vilken genomkorrupt organisation det är. Jag hoppas att de inte kommer undan med det här.
Heder åt Abrahamian. Han stod upp för rättvisan, väl medveten om att det skulle få konsekvenser. "Ara skiter i vilket" sa Leo Mylläri, som tränar honom.
Sådant imponerar på mig. Att "skita i vilket" och göra det man tror på.